Ämnesdisposition

  •   

      

     

    Vad är en allmän konsumtionsvara?

    Med allmänna konsumtionsvaror avses produkter som är avsedda att användas av konsumenter och som inte omfattas av någon särskild produktgruppsspecifik lagstiftning. Allmänna konsumtionsvaror är till exempel möbler, kläder, nappar, ljus och handverktyg. Exempelvis el- och gasutrustning, leksaker, livsmedel, läkemedel och kosmetika samt kemikalier har sina egna speciallagstiftningar.

    För allmänna konsumentvaror gäller den allmänna lagstiftningen om konsumentsäkerhet. Säkerheten för konsumentvaror (konsumentprodukter) regleras i konsumentsäkerhetslagen (920/2011) och den s.k. informationsförordningen (613/2004). Bakgrunden är EU:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv. 

    Den allmänna lagstiftningen om konsumentsäkerhet är vikande och kompletterande. 

    Att den är vikande innebär att man endast tillämpar allmän lagstiftning om konsumentsäkerhet i den mån det inte finns några säkerhetskrav för produkterna i speciallagstiftningen. Att den är kompletterande innebär att man tillämpar allmän lagstiftning om konsumentsäkerhet även för sådana produkter som omfattas av speciallagstiftning, men den omfattar inte alla egenskaper som är väsentliga för säkerheten.

    En produkt kan alltså omfattas av flera olika lagar och förordningar. Detta avsnitt fokuserar endast på kraven från den allmänna lagstiftningen om konsumentsäkerhet. Produktgrupper som omfattas av speciallagar behandlas i egna avsnitt. EU:s kemikalielagstiftning har också ett mycket brett tillämpningsområde och dess bestämmelser gäller även allmänna konsumtionsvaror. Kraven i kemikaliebestämmelserna anges på Tukes webbplats.

    Ansvar för produktens säkerhet

    Enligt konsumentsäkerhetslagen får en konsumtionsvara inte orsaka fara för någons hälsa eller egendom. 

    En konsumtionsvara anses vara farlig om den på grund av 

    • ett fel
    • en bristfällighet
    • osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter
    • sitt vilseledande utseende

    dess struktur eller sammansättning kan medföra fara för hälsan eller skada egendom. 

    Konsumentsäkerhetslagen innehåller inga detaljerade krav på produktens fysiska egenskaper. 

    Ett företag kan inte fritt välja om det avlägsnar riskerna med hjälp av tekniska lösningar eller med märkningar enligt lagstiftningen. Riskerna ska i första hand minimeras genom tekniska lösningar, bruksanvisningar och varningar är en sekundär metod.

    Verksamhetsutövarens förpliktelser

    Varje verksamhetsutövare i distributionskedjan är skyldig att sörja för produktsäkerheten. Utöver företagen gäller skyldigheten även föreningar och privatpersoner, om de säljer eller distribuerar produkter i samband med en näringsverksamhet. 

    Utöver försäljning gäller skyldigheterna även situationer där pengar inte byter ägare, utan där produkter så att säga ges på köpet eller som andra motsvarande typer av gratis reklamgåvor i samband med näringsverksamhet eller därmed jämförbar verksamhet.

    Exempel 1: Vid beställning av en tidning levereras en nyckelring som biprodukt. 

    Exempel 2: Ett rakbladsprov som delas ut till konsumenterna med posten i marknadsföringssyfte. 

    Ta reda på vilka lagar och förordningar som gäller just din produkt.  Verksamhetsutövaren ska känna sina produkter och bedöma riskerna som hänför sig till dem. Verksamhetsutövaren är ansvarig för att produkten uppfyller kraven i gällande lagstiftning. 

    Produkten eller dess egenskaper kan omfattas av flera olika lagar, exempelvis om en konsumentprodukt har el- eller tryckegenskaper.  Produkten måste uppfylla kraven i alla relevanta bestämmelser.

    Om en produkt är en konsumtionsvara men inte omfattas av någon speciallagstiftning, är det fråga om en allmän konsumtionsvara som omfattas av konsumentsäkerhetslagen. Konsumentsäkerhetslagen kan tillämpas som komplement till alla konsumentvaror, även om de också omfattas av speciallagstiftning.

    Roller i distributionskedjan

    Alla aktörer i distributionskedjan, såsom tillverkare, importörer, agenter, andra mellanhänder, distributörer och återförsäljare, är för sin del ansvariga för säkerheten hos allmänna konsumentvaror. 

    Varje aktör i leveranskedjan bär ansvar för en konsumtionsvaras säkerhet, också agenten. 

    Observera att kraven i konsumentsäkerhetslagen även gäller reklamgåvor och biprodukter, till exempel om en förening delar ut tändare som gåva. Då ansvarar föreningen, utöver tillverkaren och importören, för säkerheten hos produkten som delas ut.

    I denna del diskuteras allmänna konsumtionsprodukter. I den produktgruppsspecifika lagstiftningen, såsom lagstiftningen om elsäkerhet eller gasanordningar, kan de olika aktörsrollernas skyldigheter variera.

    • Med distributör avses den som säljer en produkt som tillverkats inom EU eller som redan tidigare importerats till EU-marknaden. Distributörerna är produkternas detaljhandlare och grossister samt köpmän som idkar affärsverksamhet med begagnade varor, såsom återvinningscentraler och loppmarknader.
    • Med förmedlare eller agent avses den som förmedlar produkter från en verksamhetsutövare till en annan. Förmedlaren innehar inte alltid en produkt, utan förmedlar främst beställningsavtal mellan parterna. Skyldigheterna i lagstiftningen om konsumentsäkerhet gäller även förmedlare och agenter, och myndigheterna kan även rikta sina åtgärder mot dem.

    Exempel på situationer där verksamhetsutövaren enligt konsumentsäkerhetslagen anses vara ansvarig:

    • En person beställer en produkt från en utländsk nätbutik och lägger ut den för försäljning i sin nätbutik.
    • I sociala medier samlar en person in beställningar på en produkt som personen köper via en nätbutik och förmedlar till beställarna.
    • En person publicerar bilder av sina hantverk i sociala medier och erbjuder sig att tillverka och leverera motsvarande hantverk till andra mot betalning.
    • En skolklass eller ett hobbylag säljer till exempel ljus för att samla in pengar för sin verksamhet.
    • För att hedra sitt 50-årsjubileum köper en förening ljus försedda med föreningens logo. Alla som deltar i årsmötet får ett ljus.
    • En idrottsförening köper föreningsskjortor och säljer dem till sina medlemmar.
    • Ett företag förmedlar beställningar från finländska handelskedjor till en svensk möbeltillverkare som levererar produkterna direkt till handelskedjorna.

    Under sin marknadsövervakning strävar Tukes efter att rikta åtgärderna mot den aktör som i Finland är högst i leveranskedjan.

    Omsorgsplikt

    Konsumentsäkerhetslagens allmänna omsorgsplikt gäller alla aktörer i leveranskedjan. Lagen förutsätter att verksamhetsutövaren har tillräckliga och korrekta uppgifter om en konsumtionsvara och att utövaren ska bedöma vilka risker som är förenade med varan.

    Verksamhetsutövaren ska säkerställa produkternas säkerhet med den omsorg och yrkesskicklighet som omständigheterna kräver. Det viktigaste är att säkerställa att konsumtionsvaran inte orsakar fara för hälsa eller egendom. Konsumtionsvaran ska också uppfylla kraven i den lagstiftning som gäller den. Företaget ska bedöma alla risker som är förknippade med konsumtionsvaran som helhet.

    Vid bedömningen av riskerna ska bland annat följande beaktas:

    • användningsändamål
    • driftsförhållanden
    • förväntade användningssätt – hur och för vad används vanligtvis liknande produkter
    • användargrupp
    • eventuell felaktig användning

    Riskerna skall i första hand undanröjas genom tekniska lösningar. Bruksanvisningar och varningar är sekundära metoder.

    Lagstiftningen om konsumentsäkerhet kräver inte förhandskontroll av produkter och det finns inga förhandsgodkännanden för allmänna konsumentvaror. Marknadsföringen får inte ge vilseledande information. Även om Tukes under sin tillsyn skulle ha undersökt en produkt och konstaterat att den till den del som den har undersökts är förenlig med kraven, får produkten inte sägas vara godkänd av Tukes. 

    Marknadstillsynsmyndigheten övervakar genom stickprov att en produkt som redan släppts ut på marknaden stämmer överens med kraven. Ansvaret för säkerheten och överensstämmelsen överförs inte till myndigheten, även om myndigheten skulle ha undersökt produkten. 

    Allmänna konsumtionsvaror som inte omfattas av speciallagstiftning som förutsätter CE-märkning får inte förses med CE-märkning.